040323

Allt skrivande
Skrivandet som ett sätt att bryta sig ut
Skriva sig fri
Skrev mig aldrig fri
Men skrev en massa
Men vet inte om jag orkar längre
Institutionen i mig har blivit en ruin
All ångest har fått grunden att vittra
Stenen är porös och porten står på glänt, hänger på slitna gångjärn, rostade och sköra
En kall vind drar genom det övergivna och snön samlas i mjuka drivor i hörnen
Det är för lätt att fly ner i underjorden
Halvsova i mörkret och låta sig uppslukas av bruset och inte tänka
Skrapa på ytan
Det knastrar när flagor faller av
Det svider till när bitar av färg fastnar under naglarna
I brought it all with me.

Hela The Office, hela Community, två serier som ultimat handlar om att cater to i dessa fall vuxna vita mäns svajjande självkänsla.

Såg på Honey boy och insåg att jag egentligen har mitt på det torra förutom hur jag uttrycker och förhåller mig till kärlek. Hade en trygg uppväxt, har skött mig någorlunda och kan se en typ av yrke eller område som jag jobbar med.

Och så var det fortsättningen. Att resa sig upp och röra sig mot nästa mål och inte tappa bort sig på vägen. Hålla ihop.

Jag fick något en gång. Mat odlad av omvårdande händer. Grönsaker uppväxta med år av hänsyn och omtanke. Enkla råvaror som basen i en soppa. Denna gåva lät jag ruttna i kylen. När jag tittade ner i påsen och såg den nu bruna illaluktande växten tänkte jag att "så här gör jag ibland, låter saker ruttna".

Tänker på en text jag skrev. Och ett ansvar jag såg i och med det. Och att ansvar är att hålla ihop. Och om man inte håller ihop kanske man inte ska ha så mycket ansvar.

260223
I brought it all with me
spökvikten
Beskrev ett berg jag aldrig besteg

080123 -
Tänker på vänner som jobbat hårt och ansträngt sig för att göra en bra insats. Och på mig själv och om jag jobbat hårt, i relationer eller i livet I guess. Tänker på mig själv. Och att jag aldrig sett mina föräldrar typ ens i en argumentation. Aldrig oense. Och tystnaden, den mättade tystnaden som var kring vårt matbord under uppväxten och som endast bröts av att pappa berättade om sitt jobb, men därefter tog det stopp. Och att det är lika nu. Att det inte blivit bättre med åren. Tystnaden som lägrar sig. Och den motvilja jag känt mot den men som också är en del av mig. Och jag som insett att inte alla familjer ser ut så här. Och loopar tillbaks och känner nu lite sympati. För att hon var mycket mer van att hamna i skiftande samtal, uttala sina åsikter och inte väja för en argumentation, snarare kunde det vara en utgångspunkt. Tänker på hur otroligt trött jag kunde bli. Minns en gång tydligt när vi satt i en bil. Känner sympati för hur förtvivlad jag var av det vi samtalade om, med olika synsätt, och att vi inte kunde dra jämnt, och hur påfrestande jag kände att det var. Att jag inte hade någon kontroll. Att det var viktigt för mig att samtalet följde en röd tråd. Att det inte gick att bara hoppa hur som helst. Att det ena skulle leda till det andra tills vi förstått och klargjort vad som gällde och då vara klara med samtalet. Lärde mig faktiskt släppa på det lite allt eftersom. Att det var okej att prata om en sak som sedan plötsligt blev en annan och att det finns något fint i det och om det var något jag själv ville få fram behövde jag också driva den bollen. Släppte lite på tyglarna, men det var alltid medvetet och jag tror det var för att jag inte var/(är?) van vid samtal som kunde göra hopp och transformeras. Tänker inte så mycket längre nu. Fått ut en del i text. Tänker på ansvar. Och att det är mycket som är osagt. Och att det lilla är fint. Godnatt.

050123 -

191222 -

041222 -
Sladdar runt, röker en massa, dansar och ångrar det aldrig, blir främmande i min kropp sometimes, söker efter det som är hemma och efter det som är nytt.


011222 - Precis flyttat.
Fått hyra en lägenhet delvis möblerad.
En del böcker står kvar i en bokhylla.
Det finns något där, en känsla bland alla bokryggar.
Det pirrar av kunskap i bladen.
Det kändes fint och det är inte så ofta det gör det.
Precis som när man sjunger, det bara händer, orden finns där redo att bli sjungna.
En andedräkt av intresse och lärande.

Tvärs över rummet ligger jag.
Förlorad är ett värdeladdat ord.
Upptagen kanske är bättre men mindre dramatiskt, mer neutralt.
Förlorad i intryck av mycket kortare format än att läsa en bok.
Scrollande.
Vad är mest värt? Vad är viktigt att veta?
Det känns inte lika fint, men det känns inte heller fult.
Symtomatiskt kanske. För vadå isåfall? För ungdomen? Det är vuxet att sätta gränser. Men vilka gränser då, det digitala är ju en del av mig, eller?

141122 - Att släppa taget/gå vidare kan vara det läskigaste / mest ovana jag gjort. Inte från henne eller från den eller den grejen. Det är fortfarande i mig, kommer förmodligen alltid att vara. Tog en beskrivning av mig själv och släppte den för vinden, lät den fladdra iväg.

Jag hade aldrig klarat det själv. Det är inte meningen heller. Det gör lite ont att säga, jag vet inte varför.

När det kändes som starkast var det en kroppslig känsla av tomhet. Något lättade, upprotad som en planta ryckt från sin jord. Sedan sjönk jag ner i tiden igen.

Jag tror inte längre på antingen/eller-skiften, att någonting förändras rakt av från det ena till det andra som binära signaler.

Den här texten har bett om att bli färdigskriven sen flera veckor samtidigt som det känns motsägelsefullt att "nå dit".

Nu har jag tagit några beslut. Forcerat ihop textrader och sagt att dessa ord enkapsulerar något / är tillräckligt för att få något sagt. Hur kan det nånsin vara tillräckligt?

301022 - Du rann fram.
En kall kropp.
Oljig, svår att svälja.
Kompakt som natt
svartnar

00.41
Drar in kall luft
Andas högre
Tar tag i något
Släpp taget

Det här är inte till för dig.
Din blick är ointressant.
Dessa rum
Har jag byggt

291022 -

261022 - Avbilden stirrar tillbaka.
Dyn lägger sig och pölen blir en spegelbild igen.
Jag såg mina egna fotspår.
Så nära att allt blir suddigt och himmelen försvinner.
Siluetten som står där vet jag inget om.
Sköljer genom/inuti/över oss.
Din blick är orolig, viker av och ner i det grå.
Vad längtar den/du efter.
Någon ropade. Ett eko lever kvar.
Minnet av en kropp i rörelse.
Regnet kommer.

181022 - Jag gick genom elden och tog med mig en flamma, en liten låga som slickade sig runt toppen av pekfingret och brände mig så att ögonen tårades och trots detta skyddade jag den med min andra hand och höll den nära kroppen.

030922 - Så långt ögat nådde syntes hyllor belamrade med knarriga lådor, trälårar och pappersomsvepta föremål i varierande form och storlek. Jag rörde mig planlöst utan att det kändes främmande. Det luktade gammalt och om jag drog med fingret över någon yta fick jag med mig en finkornig fläck brunt damm. Taket var långt upp och det var bara knappt som det framträdde i mörkret i nån typ av räfflad metall. Det enda som lyste upp hela vida lagret var högt hängande glödlampor i långa tunna kedjor som var sparsamt utspridda ner längs varje huvudgång. Jag hade gått ett tag när det plötsligt kändes som att en viss riktning var mer tilldragande. Det var som en osynlig kroppslig kompassnål subtilt riktade min kropp. Jag gick genom en av huvudgångarna, alltså parallellt med hyllraderna, men kände att jag snart skulle vika av åt vänster. Mycket riktigt vek jag av på en av sidogångarna som var smalare och där luften plötsligt var mer stillastående. Ungefär 15 meter in fann jag på hyllan till höger en yta mellan två stora träboxar där ett lapptäcke låg utlagt. Någon hade sovit där. Tyget hade gått från vitt och ljusrosa till först gulnat sedan fläckvis brunt och allmänt solkigt. Jag tänkte att det såg ut som att pläden en gång för länge sedan hört hemma i ett barnrum. Hyllan som låg över blev ett tak till detta krypin ungefär 1 meter ovanför och där hängde en dammig glödlampa virad med ståltråd runt metallbjälken och som med nöd och näppe lyste upp skrymslet med ett gult sken. Att filten var smutsig gjorde mig inte så mycket. Jag kravlade in och lade mig på den. Jag drog upp benen mot bröstet och la armen över, raklång kunde jag inte ligga och det var bästa sättet att bevara värmen någorlunda. Lagret var stilla. Jag låg där och kollade på alla objekt på hyllorna mitt emot och fantiserade kring vad som var i dem. Det enda som avslöjade något var proportionen på en box eller formen av något inslaget paket. Jag försökte skala av höljet i tanken och på så sätt gissa mig till innehållet. Så låg jag, jag vet inte hur länge. Nu kändes det inte längre som att jag var på väg nånstans.

010922 - Ångest. Andra tankar också. Man har typ kört in sig i ett visst sätt att tänka på. Känslan att ens hjärna inte kan... Nej det är nästan en fysisk känsla, som om att ett område i min hjärna stelnat och blivit livlöst och hur mycket jag än försöker kan jag inte få det att röra sig. Eller så är det bara för att jag har huvudvärk som det känns så.

290822 - Hade önskat att jag dök upp som en ny människa och kunnat säga "här är jag, jag har förändrats och fått nytt perspektiv på saken i fråga" men... Men det tar slut ungefär där för det känns som att jag inte förändrats men att yttra det är att göra det till verklighet och då... Ja vad händer då, inget egentligen kanske.

180822 - Filips tankar kring att gå en konstskola:
Gubbslem, gubbslem, gubbslem
Hartass, fyrklöver, tärning och pendel.
Det luktar män i det här rummet.
Din tjuv och fifflare.
Jag berättade inte för någon i dagar, veckor och månader
Din tjuv och fifflare.
Rustad med cigaretter i två års tid.

Det var det. Det som triggade gråten. Youtube-videon. Klockan nolltvå och jag vill inte bli ensam med ångestfyllda tankar så jag kollar på youtube. Hon vloggar mest om skönhetsbehandlingar, kläd-hauls och när hon gör drive-in på MacDonalds. Och så har hon träffat en kille förstås. Tycker dom känns som ett bra par med fin kemi. Och så kommer han hem i orange varsel-tröja. Han är snickare. Då kom gråten. För jag är 4 år tillbaka i feed:en och dom är fortfarande tillsammans och dom är goals och jag fixar inte att gå konstskola och jag är inte ens säker på hur det här hänger ihop men jag säger till mig själv "aldrig i livet" och det känns mer verkligt än mycket annat som jag sagt till mig själv gjort på länge. Morgonen efter: Är väl egentligen inte jättesvårt att se vad det handlar om. Jag associerar konstskola vid något rätt så otryggt och abstrakt och anser att trygghet är en god egenskap i relationer. Jag vill ha mer trygghet i mitt egna liv, i vilken ände ska jag börja för att det ska bli av?

160822 - Jag är besatt av tanken att vara en god människa. Jag är uppfylld av tanken på något som inte finns. Tillvaron förskjuts hos mig men det har jag svårt att få grepp om. Förskjuten för att jag lägger ett oproportionerligt stort fokus på min egna roll i varje given situation istället för att lyssna mer på omvärlden och suga i sig av musten av allt smaskigt, smutsigt och gojsigt som tillvaron består av. Kanske var det därför jag testade gå i kyrkan i några år. För att jag var mättad av skuld och svältfödd på förlåtelse. Eller för att jag var lättpåverkad. För att jag letar efter någonting som kan förklara livet på ett enklare sätt

020822 - Jag kör jättejättejättejättegärna tusen miljarder mil, till solen och tillbaka, till affären om det behövs mjölk för att inget går upp emot känslan av att vara en kropp i rörelse. Asfalten är förlåtande, som en förstelnad flod har den lagt sig i skogen och över åkrarna. Om jag lägger mig ner och lyssnar med örat mot vägen kanske jag blir påkörd eller så hör jag Jorden pulsera. Och bilens däck som möter asfalten och ljudet som blir, det knastrar och knäpper. Viktlös i sig själv och ihoplemmad med en morrande brummande varm varelse blir jag en del av bilen. Så länge det är bensin i tanken förstås. Så länge stjärnorna inrättar sig på sina vanliga platser, förstås.

270722 - En man har tappat något som han går och letar efter längs en gata. Det är kväll och folk är på väg hem, till någon bar eller för att handla. Mannen går med nedböjt huvud och undersöker marken kring brunnslock och invid trottoarkanten. En cyklist plingar när han går av och an på asfalten och gångbanan. När mannen kommit till änden av gatan vänder han. När han har letat hela natten öppnar någon ett fönster, undrar vad han gör, frågar om han inte borde gå hem. Låt mig bara få vara här, okej? Svarar han, sedan går han vidare. Nu har han övergått till att titta längs husväggarna, kring elboxar med slitna klistermärken och bakom stuprör. Det blir gryning och ett dis väntar på att röras upp av dagens jäkt. Mannen går in på SevenEleven och köper en korv och en kaffe som han tar med sig till en bänk och äter. Han tittar ut över gatan som han har undersökt. Kaffet smakar gott och värmer efter en lång natt.

180722 - Kutandes, hukandes, glupandes över telefonen i mörkret i sängen, i busskuren, sondmatad med kall och livlös sås, hinnan blir en slemboll i halsen, du fastnar i den, hinnan alltså, borde du inte slockna nu, slockna så stillsamt, nej det är läskigt, hellre krum och krökt och i fosterställning, omättbar trots att du inte är hungrig.

170722 - "För vi lever alla med känslan att falla" - Svenska björnstammen
"What a day, could you believe I spent it in the garden" - Crying Day Care Choir

150722 - Jag läste en bok och från bladen växte blommor men boken låg i en skog och ingen såg när blommorna slog ut, men blommade gjorde de.

140722 - Oftast när det pratas rökning så går snacket att nån ska sluta, trappa ner eller ta en paus. Och jag som känner att jag har bara börjat.

040722 - Digital diary for the public because public is persona and almost anything can be accounted content. Fråga inte hur jag mår - läs om det på nätet! Jösses nu måste jag dra en tydlig gräns för vad jag delar med mig här och sen överträda den. Jag är ju ändå redan känd, har lite mer än 300 följare på Instagram🔥 Integritet? Snarare publicitet! Internet much? Det blir så smetigt det här att jag bara vill ta ett smakprov. Alla år jag skrivit dagbok privat - vilket slöseri på content! Det här är ju helt digitalt!